Ur ”Inte min tystnad” (2022)

Det räcker med en liten rörelse för att plastgrejen ska släppa från huvudet och nu håller hon den i handen. Hon gör samma sak med andra sidan av huvudet.

–  Nu hör jag inget.

–  Inget?

–  Nej, men jag ser ju vad du säger, på munrörelserna. Men jag är döv.

Hon för sin högra handflata först mot bröstet och därefter mot höger öra.

–  Jag är döv, säger hon långsamt.

Han för sin högra hand först mot bröstet och sen till örat.

–  Jag är döv, upprepar han.

–  Är du? frågar hon och ler.

–  Nej. Han funderar en stund och tecknar sen igen. Först pekar han på henne, och sen för han handen mot örat.

–  Du är döv, säger han långsamt och väntar på hennes svar.

–  Bra! svarar hon samtidigt som hon i en rörelse för handen från munnen och framåt. Hon sätter fast de två plastbitarna på huvudet igen. Men inte nu!

ENKÄT

Tack för att du vill besvara några frågor för mitt nästa bokprojekt. Välj att besvara en eller båda enkäterna.

Om du har CI; klicka här

Om du går på specialskola; klicka här